Våren har blivit tidig sommar. Jag tänker som alltid på Inger Christensen. Jag tänker på
henne extra mycket den här våren, går tillbaka och läser Alfabet från 1981. Hon skriver i en
annan tid, jag säger att hon skriver, inte skrev, hon skriver och det pågår fortfarande. För hur
kan det annars vara så att texten är den här tidens text. Den lyser, hon skriver, det är dikt
nummer sju

grenarna finns, vinden som lyfter dem
finns, och grenarnas endaste teckning

av just det träd som kallas ek finns,
av just det träd som kallas ask, björk,
ceder finns, och teckningen upprepad

(…)

och gevären finns, en gåtfull trädgård,
igengrodd, gall, endast smyckad med bär,
gevären finns; mitt i det upplysta
kemiska gettot finns gevären

Grenarna av kaprifolen som tecknar gränsen mellan parkeringsplatsen och det andra, växer
uppåt och sträcker sig säkert över asfalten, men måste fortsätta att växa uppåt och in i
varandra. Det är deras riktning, det är dit de når. En förtätad gräns, en påminnelse, ett löfte.
Växtligheten bidar sin tid. Den har inte bråttom. Det kemiska gettot som vi vandrar runt i, där
vårt avfall aldrig kan försvinna, bara fortsätta FINNAS i all oändlighet. Finnas och
återupptäckas, paketeras om. Jag dör och min plastpåse finns kvar, det stiger upp ur den
begravda ån.

Bilen kör ut från parkeringsplatsen, det är en turbo. Den gasar och farten överstiger
förståndet, det är obegripligt, men det går så fort. I diket ligger en räv, och en grävling, två
duvor, en mås, en igelkott, en hare. De korsar gränsen, grenverkets skydd, leds av Hermes
ned i underjorden. Vägarna, parkeringsplatserna, avfarterna, den obegripliga hastigheten. Att
vara en kropp i det. Deras fjädrar och pälsar, det går att skymta från bilens fönster. Som allra
hastigast – förnimmelsen, hur det känns att stryka den där pälsen. Du vet det, du har det i
fingrarna. Kroppen sitter ihop med dig. Du är ett urtidsdjur, en gråsugga, och lägger dig i en
märklig ställning på golvet, fan vad jobbigt, för vad ska du annars göra? Tingen omkring dig,
papperspåsen, en obegriplig utsikt, benen uppdragna över magen. Tiden går, den går och
går, allt fortsätter i den ofattbara hastigheten. Världen är i spinn.

Inger Christensen skriver:

juninatten finns, juninatten finns

Vart vänder du blicken nu? Du är en människa på jorden och det är sant att syrénen
blommar, att fotbollen passas runt, att någon behöver skjuts hem från en fest, det är lika sant
som att isarna smälter och korallerna bleknar och på Arlanda växer köerna. Se in i dina egna
ögon, se att de ser dig. Du ser ditt eget ansikte, du är här. Huden lika tunn som ett bubbligt
akvarellpapper.

Greta Weibull
Stockholm, juni 2022